fridaoftarby

Lyfte luren på jobbet i veckan: ”Men hallåååå! Det är A från företaget X! Välkommen tillbaka!” Med största möjliga glädje i rösten :) Kul att få i örat när man svarar i telefon. Fick några sådana samtal, riktigt kul :) Dagen har inneburit kiosk-tjänst för Olivers lag. Han var inte med då han var hos sin far, men tycker gott att han kan stå när det är vår tur. Är ju ändå hans som är medlem.  Sen kom en vän till Johan med sina kids förbi. Två härliga ungar som lekte bra med Axel. Men lagom tills dom ville gå ut och leka var det dags att åka hem. Dom får komma tillbaka helt enkelt :) Axel har idag fått sin första bula i pannan. Var tydligen nån strykbräda inblandad... Ligger som ”skydd” för att han inte ska komma åt saker hos barnvakten... Blir nog inte sista bulan. Det skulle väl i sådana fall innebära att han lever ett väldigt lugnt och tråkigt liv... Till veckan blir det lite jobb, träningar och Ullared.  Hopp å lek!

Jag kan inte låta bli att fundera på om jag varken syns eller hörs. Konstigt om jag inte ens syns iof, men om man bara kan ställa sig framför mig utan att ens notera att någon (JAG!) står bakom, då kan man ju inte vara annat än osynligt... Och hörs gör jag inte heller. Jag kan prata om något, och mitt i en bisats vänder sig den jag trodde mig prata med helt om. Och börjar prata med någon annan. Kanske säger jag inget intressant, men är väl hyfs ändå? Ähh. Jag lever i min osynliga bubbla.  Är väl bäst så.  Och dra ner på allt annat.  Och förbli osynlig! Osynlig. Osynlig...